“Jag vill inte att du tänker att du kommer hem till ett monsterhem.”

Sov som en boll, uppe i kojan, med massa kläder på mig, eftersom jag inte hade nåt täcke. Mamma kom in och letade mig vid klockan sju, hon hittade mig påengång, “hej skruttan”.

“Men väck mig inteee”

Sjukt obekvämt, då halva kojan var full med lådor och jag sov i ett hörn på en massa prydnadskuddar. Vaknade igen vid elva av att pappa ringde och ville bjuda mig på lunch och prata. Jag sa att jag sov så han föreslog att köpa hämtmat och komma hem. Mh.

Maxxxx, blä. Åt lite, sen ville han prata eftersom han måste tillbaka till jobbet också och palllllla. Kurade ihop mig i ett soffhörn. Lalalala, jag minns inte ens vad han sa. Jo, han sa nåt om att han har flytt från sin familj för att dom höll på och sa att han var bög shalalalla, JAG VET DET. Märkesbög är inte samma sak, märkesbög var ett skämt.

Det med resan tyckte jag var nånting roligt vi kunde göra tillsammans, han tyckte jag bara ville ha saker ur honom.

“Du har väl märkt att Carl inte heller varit så glad på dig? Tanken har aldrig slagit dig, att det kanske har med dig att göra?”

En tår eller två.

“Tror du jag försöker vara otrevlig eller?”

“Jag vet inte. För att du inte tycker om oss kanske.”

Jag tycker ju om er, men jag tycker inte om att vara med er.

För ni förstår ingenting. Jag kommer hem från skolan, där ingen pratar med mig. Folk pratar med mig, men ingen pratar med mig. Går upp på mitt rum och försöker hålla mig undan, för det verkar funka bäst så. Allt vi gör tillsammans är att äta. Jag försöker att vara trevlig, jag gör ju det, ibland känns det bra, men säger jag minsta sak fel, eller med fel tonfall i era öron, flippar alla uuuuur. Och det är därför jag inte pratar lika mycket vid matbordet längre, som ni säger. Men det blir uppenbarligen också fel.

Allt jag gör är att försöka hålla mig undan, för ni bryr er inte om mig. Ni vill bara att jag ska göra saker, ingen vill ha mig.

Man får inte ha dåliga dagar, för det är bara när man är otrevlig som folk lägger märke till en. Minsta jävla felsteg så går allt i taket. Och det är bara dåliga dagar jag har.

Kul att du jämför mig med mina vänner, det är klart dom är trevliga mot mina föräldrar.

Sa inget vettigt dock, kunde inte andas, kunde inte tänka, kunde ingenting. Han ville att vi skulle kramas och förlåta varann, men han vet ju   i n g e n t i n g .   Märkte hur han inte orkade lyssna på mig gråta. “Kom igen nu då Emily”.

Kunde inte få fram nånting, rösten bara skar sig.

“Jag måste packa.” sa jag och gick.

Han följde inte efter.