Eso si que es

Det har nu gått två månader sen vår sista andakt på Norrbyskär. Sen vi skulle se alla i ögonen utan att kramas. Sen vi stod i tusen år på gården och dog. Sen vi klev på tåget och lämnade allt. Sen vi sa hejdå till alla underbara ledare. Sen vi klev på färjan och tårarna rann, vi kramades, och sjöng, jättefult, och skrattade åt det patetiska. Men så jävla sorgligt var det. Två månader sen vi såg Magda, Jocke, Jacob, Kalle, Axina och Robin hoppa i vattnet och simma efter båten. Sen vi kom iland i Norrbyn, där alla föräldrar stod, och vi kramades och grät och försökte göra en seriös kramring men det gick inte. Folk försvann, en efter en, och så var det bara jag, My, Ida och Klara kvar, tror jag. Jag kunde inte se så mycket. Så var det min tur att gå.
Och det första jag gjorde var att lägga in allas telefonnummer i mobilen och när jag kom till stugan gick jag upp och låste in mig i mamma och pappas rum, och såg hur jävla bedrövlig jag såg ut, så grät jag lite till, och somnade.

Jag minns hur jag kunde blunda, och vara där, efter lägret. Det känns så fucking långt bort nu, som en dröm bara. Som att ingen minns mig.
Och här, är det ingen som känner mig. Ingen som vet vem jag är. Eller undrar.

“Welcome to my world
Where everyone I ever need always ends up leaving me alone
Another lesson burned
And I'm drowning in the ashes
Kicking
Screaming
Welcome to my world”
                                                   - »My World« By Sick Puppies